Näspet

Igår såg jag vita näckrosor i ett vattenhinder på golfbanan, började genast, osökt fundera på röda näckrosor…de växer i en sjö i Tiveden. Det lärde vi oss i fyran typ. Vad sjön heter har jag funderat på i ett dygn nu, vägrar googla och vägrar fråga Mamma, vilket hade vart detsamma som att googla. Vill komma på det själv.

En annan fundering som dök upp när jag körde till jobbet…hur många petar näsan när de kör bil? Hand upp!

Nästa fundering blir, hur många erkänner att de petar näsan när de kör?

Extentiella frågor, jag går på djupet nu.

Kaviar

Det där med minne är en underlig sak. Jag har svårt för att komma ihåg vad jag gjorde igår men när jag ligger och solar i Vaviga och ser en båt lägga till på Balin, hör hur de klonkar ner beläggningspinnenistålmedögla i en bergsskreva, så kommer jag att tänka på skogaholmslimpa med Kalles Kaviar. Gul saft. Känner hur gott det var då, när jag var liten och vi badade på en holme. Idag skulle jag inte vilja ha nåt utav det men minnet är gott.

Semlor

Kollegan

-Birgitta! Är det dina vantar som är i kylen?

Jag

-Hmbfmmm

Jag hade väl inte trott att någon skulle vara kvar och dessutom sticka in näsan i kylen. Semlorna jag ställde in ville jag inte glömma kvar, alltså la jag vantarna bredvid. Enkelt

Ödmjuk också

Jag jobbar hårt för att tänka positivt, speciellt i trafiken. Det är inte konstigt att det blir fel ibland, det har hänt även mej. För inte så länge sen råkade jag köra ut i en rondell utan att se den lilla bil som redan var i ruljangs. Tvärnit. Sånt händer. Men folk som kör i 25 för att de ska svänga höger i nästa stad, blir jag lite irriterad på. De slösar ju bort sekunder av mitt liv. Då får jag prata lite med mej och påminna om hur trevligt jag har det och att jag i den här förvånansvärt sakta farten hinner noppa ögonbrynen och det är bra för det är ett speciellt bra ljus i bilen. Eller den som ligger lite nära bakom kan jag snällt be, kom gärna lite närmare, det finns flera outnyttjade meter emellan oss! Vi vill ju inte asfaltera massa vägar som sen står tomma.

Ibland händer det att jag tappar kontrollen och säger ett litet idiot men sansar mej oftast för jag måste ju ändå inse att alla kan ju inte vara perfekta.

Minne

Igår fick jag frågan om jag är glömsk. Eftersom jag precis sagt, oj det har jag glömt, så kunde jag inte gärna säga nej direkt. Tänker att fastän jag kan gå från köket till vardagsrummet för att hämta något och har glömt vad det var jag skulle hämta så känner jag mej inte direkt glömsk…snarare fulltjockad i hjärnan. Där är 16350 saker som samsas och ska ut i en bestämd ordning, ibland händer det saker på vägen. Att något fastnar eller knör sej före är sådant som händer.

Värre är nog att jag pratar högt för mej själv, resonerar och svarar…även utanför hemmets väggar.

Klädkod ifall man tappar rodret.

Det här med vett på sjön trodde jag ändå att jag hade lite koll på. Men efter att ha blivit vårdnadshavare till en båt så hittar jag ständigt nya områden där mitt vett kanske hade behövt vara lite större.

Idag upptäckte jag att när man får lite bärghjälp och själv ska mota med fötter och båtshake för att inte göra märken i den stora, fina skånska segelbåten…då ska man helst inte ha kort kjol och tvivelaktiga trosor på sej.

Det finns en chans att det nu ute på marstrandsfjorden irrar omkring en stackars seglare från Malmö med grumlade hornhinnor och hemska minnen.

VinterOS på Rönnäng?

Apropå alla vintertävlingar på teve just nu så funderade jag på hur många medaljer jag hade kunnat ta om vädret på min födelseö varit bistrare. Kan komma ihåg två gånger jag var ute på skidor i min barndom, en gång med Mamma och Pappa till Bäckevik. Då var det snö så man kunde ta sej de fyrahundra metrarna från hemma upp till ett gärde och skava runt några varv innan man slitit ut de centimetrar som kommit. Den andra gången jag minns är när några kompisar och jag åkte upp till Holtet, vi fick åka i dikena för det var där det fanns såpass djup på snön så det gled lite.

Vad det gäller skridskor så funkade det bättre, ibland var det kallt lite längre och då åkte vi som små jehun. Några trippel axel och piruetter var det inte tal om eftersom dammarna vi åkte på oftast inte tillät mer än ett skär innan man fick vända. Det var sällan Grumsedammen frös till och där växte en del vass som försvårade.

Jag klagar inte, är man född på en paradisö så är man lyckligt lottad. Tänker bara på outforskad talang, förlorade guldmedaljer, Superstars och nationalsången.

Dubb

Idag har jag fått (fått är ett ord man använder om saker som kostar mycket men ingen ser) nya däck på mina vinterhjul. Dessutom har jag fått dem ditsatta (att använda ordet påsatt här skulle vara amatörmässigt och locka till onödiga kommentarer). När jag betalade mina nya dubbdäck ock ditsättningen fick jag instruktioner.

-Eftersom dubbarna inte är riktigt intryckta från början utan blir det allteftersom man kör så är det bra om du kör lite försiktigt i början.

Sedan berättar han en historia om taxibilar, vrålkörning och massa dubb i en rondell. Det är också samme kille som alldeles nyss höll med mej om att jag har en Ferrari…

Min fundering är varför iallsindar däckfabriken inte trycker i dubben ordentligt från början så jag kan köra som vanligt?

Grågrågrå

Ibland händer det, udda veckor när månen går i moln att jag inte sover hemma. Det brukar funka bra, hyfsad säng, varm man och ägg till frukost. Denna veckan har något hänt, sötebrödsdagarna är över, toapapperet från Gulag är inköpt, snålvattnet har tagit över. Ett toapapper så grått, hårt och rivigt så rumpan får nare och näsan blöder.Om tomten får reda på detta blir det inga hårda klappar för somliga iår.

Pappa

I lådan i hallbordet har så länge jag kan komma ihåg, vilket är osedvanligt länge, Pappa lagt sin plånbok och sin lillabrunmelerade kam. Bägge perfekt formade efter hans rumpas böjning. Plånboken har jag aldrig hört något om men den lille kammen har alltsomoftast varit borta. ”Evigt förlorad” som han sa, larmet gick genom huset och letningen påbörjades, det var ju faktiskt den bäste kam som nånsin köpts. Mamma hittade oftast kammen…i lådan såklart.
Nu är det Pappan som är evigt förlorad. Konstigt, på 86 år har han aldrig varit borta. Denne envetne, uppfinningsrike, jobbige, rolige, omtänksamme, sa jag envetne, gammelmodige, finurlige Pappa. Fast för mej räcker det med en badgäst som lagt te på Kalvares brygga, färsk makrill eller en liten brun kam så är han här❤️