Till min vän informatören…

…kära du, denna veckan med fokus på idag har jag fått så mycket större förståelse och respekt för ditt yrke. Att så förhållandevis enkel information kan bli så krånglig. Det värsta är att det egentligen och till största del är mitt eget fel. Nästa gång börjar jag med att provmaila till dej. Om du också kan hjälpa mej med hur krångliga andra människor kan vara så skulle det underlätta betydligt för mej. Kombinationen min otydlighet adderat med andras krånglighet skapar en helt ny dimension i mitt sinnestillstånd. Inte bra för mej, antagligen inte för dem heller…

Om du nån gång skulle behöva hjälp med att tempoväxla pennorna på skrivbordet, exponera era varor på ett säljande vis eller hjälp med rätt blickfång så vet du var jag är.

Om och om och om igen

Jag lär mej så mycket av livet…hele tia. Till exempel, om man sitter på en fuktig träbänk med ljusa byxor blir man brun i baken. Eller, om jag äter glass mår jag illa. Idag har jag lärt mej TVÅ saker, om jag går i högklackat hela dan får jag ont i fötterna och om tågtoan är avstängd blir det bråttom hem…

Grejen med lärdomar är att fastän jag lär mej bäst om jag gör misstagen själv är det ändå inte en garanti för att jag inte gör om misstagen mer än en gång till. Jo, slickar på en lyktstolpe gör jag ALDRIG om.

Pärlan i näsan.

När jag var liten, sådär några år innan Dackefejden, var jag ett hyfsat påhittigt barn. En gång tyckte jag att det var en särdeles bra idé att testa om det gick att stoppa en pärla i näsan. Det gick kalasbra, så bra så att det inte gick att få ut den igen. Mamma fick ta mej i handen och åka buss till vårdcentralen i Kållekärr, det är inte så jättelångt från Rönnäng men i de bistra tider som rådde då var det ändå en liten tripp. Ändå inget emot den längre resa som vi fick göra när Dr Skoglund inte fick ut pärlan utan skickade oss vidare till Lasarettet i Uddevalla. Varje gång Mamma berättar denna historien för mej blir hon lite trött i rösten när hon kommer till nästa och avslutande del av berättelsen. Efter att vi gått av bussen i Uddevalla och promenerade upp till Lasarettet, gnällde jag och sa

-Mamma, jag har en kråka i näsan.

Ni fattar vart detta leder…Mamma tar fram en näsduk, jag snyter mej och plupp, ut kommer pärlan. En resa till Uddevalla har väl aldrig varit i onödan, för någon, men just i den stunden tror jag att min tålmodiga Mamma tog flera djupa andetag och räknade lite längre än till tio.

SVIPP

Den gröna pilen kan lätt göra att man tror det är ok, säkert, gå här, fritt fram. Eftersom jag i kombination med trygghetskänslan i det den gröna pilen visar, faktiskt har betalt biljett och med det känner nån typ av dubbel glädje över min osårbarhet.
Sådana känslor försvinner snabbt när man första gången blir anfallen av skjutdörrarna. Fort går det, jag visar mitt kort för magnetläsardörröppnaren, de går isär, jag går fram och SVIPP går de ihop igen. Fortare än man hinner säga SVIPP och med en sån fart att jag nästan blir mekaniskt klonad. Typ min bättre hälft och min sämre..

Detta händer inte varje gång, nejdå…det är så raffinerat att det är uppehåll på så många gånger att jag hinner slappna av lite, glömma och SVIPP!!!

Renault Clio, 16 valve, Sport edition

Jag ska bli bildesigner. En sån där som ser till att det funkar med normalstora händer när en lampa behövs bytas. Utan att få fingrarna i spagat, lillfingret på utsidan bilen och tummen i ögat. Ja, ögat behöver i nuläget vara där nere i lykthöjd för att se var lampeländet ska in.

Jag ska också göra så att man inte behöver vara kroppsbyggare för att fixa ett hjulbyte…snäppmuttrar som inte går att dra hårt, det räcker faktiskt att de sitter fast. Att behöva ställa sej på mutteravdragarpinnen och HOPPA på den för att få loss är väl hårt. Hjul som inte väger mer än en halv spädgris är också att föredra.

Min sista uppgift blir att uppfinna en bil som åker och tankar sej själv. När jag ändå är igång…varför inte fred på jorden och kärlek åt alla ❤